Name: Dig kommer jag aldrig lämna
Date: 2004-03-16 18:42:59
Whriter: Crockit
------------------------------
Nina sitter i gungorna tillsammans med sin bästa vän Bea. Idag kommer Bea att dö. Hon kommer att bli överkörd av en motorcykel. Nina och Bea pratar om killar, om Bea pojkvän Mats och om Ninas obesvarade kärlek vid namn Jesper. Bea lutar sig fram och ritar med fingret i sanden. B – M skriver hon och ritar ett stort hjärta runt.
”Jag älskar honom.” säger hon tyst.
Nina vet inte vad hon ska säga, hon vet att Bea älskar Mats, hon skulle kunna dö för honom. Och han för henne. Nina själv är lite kär i en kille i klassen, Jesper.
”Hans mörka lockiga hår, hans djupa bruna ögon och hans starka kropp får mig att rysa!” myser hon.
”Ja… jag tycker inte direkt heller att han är så värst ful.”
Flickorna skrattar, de hoppar av gungorna och tar varandra i handen och släpper inte taget. De passerar sandlådan och de stora vattenpölarna.
”Dig ska jag aldrig lämna.” Säger Nina.
”Dig ska jag aldrig lämna.” Säger Bea.
”Lovar du?”
”Jag lovar.”
De ser varandra i ögonen. Alltid ska de vara tillsammans.

De går till fotbollsplanen, de vet att Jesper och Mats spelar fotboll där. När de svänger in på parkeringen möter de Jesper på cykel.
”Tjena!” hejar han.
”Hej.” Säger Bea.
Inte Nina, hon vågar inte.
”Hej Nina!” Säger Jesper högre den här gången.
Hon väntar ett tag med att lyfta blicken från marken. Sedan säger hon mycket svagt och tyst:
”Hej.. Jesper.”
Bea kommer till undsättning: ”Vart är Mats?”
Jesper rycker till. ”Han är nog kvar i omklädningsrummet, skulle jag tro.”
Hans blick faller över Nina, han söker ögonkontakt men misslyckas. Ninas röda lugg hänger i vägen för att han ska se de blå ögonen.
När han inser att han inte kommer komma åt henne, sätter han sig upp på sadeln igen och cyklar långsamt iväg, bort från dem.
Bea stirrar stint på Nina och tar tag om hennes haka.
”Varför gjorde du sådär för?” Ryter hon. ”Jag vet att du gillar honom, och nu vet han också det!”
Ninas ansikte blir rödare, trots att det alldeles nyss inte gick att bli mer generad.
”Förlåt.” Piper hon.
Bea suckar djupt och släpper tagen om hennes haka.
”Det är inte mig du ska säga förlåt till. Det är bara det att…” börjar hon men hon inser snart att det bara kommer leda till bråk.
”Bara det att jag är en sådan jävla fegis!” Fyller Nina i. ”Var det så? Va? Va?”
Nu skäms Bea. Riktigt mycket. Vännerna hade gått igenom det här tusentals gånger, men ändå sa hon så. Varför var hon så taskig och tänkte så om sin kompis?
”Men om du aldrig pratar med honom, hur ska du då kunna lära känna honom?” Frågar Bea försiktigt.
”Kan du inte be Mats säga något bra om mig?” Bet Nina desperat.
Bea slänger en blick åt omklädningsrummets håll. ” Kan jag väl.”

Till slut kommer Mats ut till dem. Han blir glatt överraskad och springer till Bea och kysser henne på munnen.
De omfamnar varandra och han smeker hennes kind.
”Du är så fin.” Viskar han i hennes öra. ”Att du kommit hit!”
Hon lufter huvudet och ser honom i ögonen. ”Jag ville se dig.” Skattar Bea.
Nina står vid sidan av och ser på. Hon är inte där, de ser henne inte. Inte just nu. För de älskar varandra, älskar bara varandra nu. Men så plötsligt sliter sig Bea.
”Vill du hänga med hem?” Hon ler åt sin goda idé.
Nina är inte tillfrågad.
Mats nickar och säger att han skjutsar henne på cykeln.
”Nina, kan du säga till Svea att jag inte kommer till teatern idag. Jag är sjuk.”
Nina ser ut i tomma intet. ”Mmm…”
”Tack, vännen min!”
Bea slänger sig runt halsen på Nina och ger henne en hastig puss i pannan.
Sedan ser hon Nina i de blå ögonen.
Dig ska jag aldrig lämna.

Nina går till teatern. Det är inte samma sak utan Bea. Bea är hennes bästa vän. Men Bea kunde dö för Mats, kunde hon dö för Nina?
Tiden sår stilla. Ingen skrattar den här timmen, timmen som värkar som en hel evighet. Men evigheter tar slut när klockan blir sju. Alla försvinner utom Nina, hon är inte där. Hon är inuti sig själv, inne i sina tankar. Först när Svea knackar henne på axeln och ber henne lämna lokalen vaknar hon. Då tar hon vägen förbi parken och hem.

Men hon kommer inte hem. Inte ända hem, hon stannar vid korsningen, där är det avspärrat. Gula band och svarta poliser ser hon. Och innanför banden en ambulans och två polisbilar. Det måsta vara en sån där dum bilist som krockat med någon tänker hon.
Men herregud, hon ser Mats innanför avspärrningarna.
Hon duckar för den gula remsan och går fram till VemSomHelst.
Polisen ber henne lämna avspärrningen och skjuter henne framför sig fram till folkmassan igen.
Nina protesterar. Hon ropar åt Mats. Han ser henne, han ser henne rakt i ögonen. Det är blod i hans panna, och hans jacka är uppriven.
Vad ska det här betyda? Var är Bea?
Nina puttar undan polisen och springer fram till Mats.
Men han säger ingenting. Då. Då ser hon Bea ligga på marken. Varför ligger hon där? Varför rusar hon inte glatt fram till Nina och säger vad som har hänt? Nina går fram till platsen där Bea ligger. Hon är väl inte…?
”Bea?” Viskar hon.
Det kommer fram en kvinnlig polis till henne och frågar vad Nina gör där.
Nina släpper inte Bea med blicken. ”Varför reser sig inte Bea upp?” Frågar hon polisen. ”Vad gör hon?”
Poliskvinnan sätter sig på huk framför Nina tittar henne i ögonen.
”Känner du henne?” Polisen syftar på Bea.
Nina nickar.
”Är ni varandra nära?”
Nina är tyst. Hon minns vad Bea hade lovat, Dig ska jag aldrig lämna.
Nina ser polisen i ögonen.
”Dig ska jag aldrig lämna..” Viskar hon.
”Vad sa du vännen?” Hon får inget svar. ”Kom med mig här.”
Hon presenterar sig som Irma. Irma leder Nina tillbaka till Mats. Hon ber honom förklara för Nina vad som har hänt.

Nina sover. Hon sover i sin säng. Bea sover. Hon sover i sitt inre. Nina kan vakna och komma tillbaka till värkligheter. Bea kommer att sova i all evighet, aldrig vakna upp.
Bea är död. Mats skrek att Bea var död.
”Kan du inte fatta din jävla idiot?” Hade han skrikit till Nina ”Hon kommer aldrig tillbaka! Hon har lämnat oss! Kan du inte fatta ditt jävla cp!”
Men Nina förtog precis vad Mats hade menat. Bea hade blivit överkörd av en full motorcyklist. Mats hade klarat sig, Bea, underbara Bea, hade dragits in i overkligheten. Nu var hon död.

Men hon bröt inte sitt löfte. Hon följde med Nina till sin egen grav några månader senare. Hon såg sin egen grav och texten och blommorna. Bea Niklasson, 1987-2001, allas vår ängel är borta.

Men Bea var inte borta, inte för Nina.

”Dig kommer jag aldrig lämna.”

------------------------------
Copyright by (alias) Crockit 2004

[Back]