Name: Dig kommer jag aldrig lämna
Date: 2004-03-16 18:42:59
Whriter: Crockit
------------------------------
”I gårkväll klockan 21:45 greps den 13 åriga flicka som tidigare varit misstänkt för ett antal brutala mord på pojkar i åldrarna 14 till 19 år. Om flickan visar sig skyldig döms hon till tvångsomhändertagande och psykiatrisk vård.”

Del 1.
Kriminal inspektör George Westrum sitter utanför ett förhörsrum och ser in på en späd, liten flicka genom spegelglaset.
Han har ännu inte beslutat sig för vad han ska tro. Hennes sjuka uppförande och hennes vilda blick går inte ihop med resten av hennes utseende. Den barnsliga klänningen får honom till och med att tänka på sin egen dotter, samtidigt är hennes hår lika becksvart som en häxas i en gammal saga.
George var den som var säker på allt och ständigt haft rätt i alla lägen, men här är det skillnad.
Dörren öppnas och in stiger fadern till ett av offren.
”Är det hon?” frågar mannen med avsky i rösten ”Den satmaran!”
George dröjer med svaret och hänger kvar med ögonen på flickans långa naglar.
”Vi är inte säkra än. Vi behöver mer bevis ”George andas in djupt ”Och jag är rädd att du blir tvungen att vittna.”
Orden stannar kvar i luften och en lång tystnad lyder.
De står där, sida vid sida och ser rakt fram på henne. Så lika män, med så olika uppfattningar.
För den ena är det en stackars flicka som behöver all hjälp hon kan få. För den andra är det ett missfoster vars bästa öde vore döden.
Innan fadern går ut avslutar han samtalet med att ge besked om att han gärna vittnar.

George andas in den unkna luften och känner ett stänk av illamående.
Måste vara kaffet, tänker han.
In rusar en stor karl med mörkgrå rock och bruna handskar. Han slänger en snabb blick genom glaset och frågar hastigt:
”Tar du henne?”
George suckar djupt och rör sakta om med skeden i sin kaffekopp.
”Det stämmer inte” tänker han högt och ser tillbaka på henne med trötta ögon.
”Ja eller nej?” ryter mannen och stirrar på George med arg blick.
”Ja…”
Rocken fladdrar när han kvickt vänder sig om, men i dörröppningen stannar han.
”Glöm inte ungen igen!” påminner han och fortsätter bort i korridoren.

Del 2.
Simon tar adjö av sina föräldrar vid taxin som är fullpackad med väskor.
”Och du har numret, så ring om det är något!” ler en medelålders kvinna iklädd en svart dunjacka, minst tre lager halsdukar i röda nyanser, ett par vantar och en matchande mössa i rosa.
”Karen!” ropar fadern när han är på väg in i huset igen ” Karen!?”
Kvinnan får upp blicken.
”Vänta lite gubben – Ja Älskling!?”
Simon står hopkurad med ena handen på taxins öppna bakdörr. Hans mörkbruna hår flyger i den starka vinden och han drar jackan hårdare om sig.
Åk, tänker han. Åk nån gång!
Om bara fyra timmar kommer ögonblicket han väntat på i evigheter.
”Hey!” ropar chauffören från förarsätet ”Hey, grabben! Stäng dörren va?”
Med en smäll stänger Simon dörren och lunkar tillbaka till huset.
Föräldrarna kommer ut, ger honom en kram och påminner om att de kommer tillbaka om en vecka.
”Bye bye, darling!” ropar Karen från taxin som försvinner bortåt I allén.

Del 3.
George sitter på en stol mitt emot flickan med endast ett bord mellan dem.
Hans hjärta slår snabbare än vanligt och han trummar nervöst med fingrarna på bordet. Hans guldfärgade armbandsur glänser när han håller upp det mot lampan.
”14. 22, 31 oktober 2003. Förhöret med den misstänkte för mord på sex pojkar” säger han tydligt medan han lutar sig över inspelningsradion ”Var vänlig och säg ditt namn, ålder och var du är född.”
Flickans svarta hår släpas mot bordets blanka yta när hon lutar sig fram.
”Emya…” viskar hon trolskt och ser George i ögonen.
”Och hur gammal är ni?” fortsätter han.
”13.”
Trots att han redan visste detta blir han förvånad. Hur kan en så ung, liten flicka göra så mycket ont?
George koncentrerar sig på att låta säker på rösten och inte avslöja hur skakad han faktiskt är.
”Vill du vara så snäll att säga var ni kommer ifrån” mer en befallning än en fråga.
”Island.”
Det är tyst en stund medan George studerar Emya noggranns. Hennes nästan omärkbara rörelser tyder på att hon inte är särskilt irriterad över tvångströjan hon bär.
” - Tills döden skiljer oss åt. - ” viskar hon och ler mot honom.
”Vad?”
”Tills döden skiljer oss år.”
George funderar över hennes bakgrund, hur kan det ha blivit såhär?
”Vill du ha något?”
Hon skakar på huvudet.
Vad vill ungdomar ha? Vanliga ungdomar?
”Cola?” föreslår han.
Hon skakar på huvudet igen och leendet försvinner. Av hennes blick att tyda är hon inte lika nöjd längre.
”Är jag som de andra?” frågar hon och knäpper naglarna mot varandra.
George vaknar ur sina tankar.
”Ursäkta?”
”Är jag som rara, söööta lilla Maggie till exempel?” frågar hon med silkeslen röst och oskuldsfulla ögon.
George höjer blicken och stirrar stint på henne. Det är inte möjligt! Hur kan hon veta?
”Hur visste du…?”
Leendet kommer tillbaka och hennes svarta ögon blir om möjligt ännu mörkare.
Hans stora pupiller blir små, hans ansikte blir vitt och hans mun smalnar till ett tunt, rött streck.
Han rättar till ärmen på skjortan, tar ett stadigt grepp om sin vänstra hand och knäcker finger för finger. Om han hade kunnat skulle han tvinga henne att berätta, om så med våld, hur hon kunde veta att han hade en dotter, men hur skulle han kunna göra det mot en 13 årig flicka med kläder som ungen i Alice I Underlandet.
För att lugna ner sig tar han en klunk av det kalla kaffet, som istället ger motsatt effekt och han börjar känna illamående djupt nere i magen. Känslorna sprider sig upp i halsen och han rusar upp från stolen, springer ut ur det grå förhörsrummet och in på toaletten till höger.
Han håller händerna för munnen för att inte kräkas medan han letar efter ett ledigt bås.
En dörr öppnas och någon kliver ut, utan att se sig för det minsta springer han panikartat in i båset och hukar sig över toaletten för att kräkas.

Del 4.
Han andas djupt med lugna andetag och öppnar ögonen.
Oron i magen har lagt sig som en grågrön gegga blandat med vatten.
”Är du okej, George?” hör han en förvånad kvinnoröst bakom sig.
Det dröjer ett tag innan han förstår att det är Caroline Shuffle, hans absolut närmsta väninna sedan tidernas begynnelse.
Där står hon rakryggad och prydlig, utan en ända smutsfläck på varken sin svarta kjol eller gröna skjorta.
”George?” en vänlig blick och ett varm leende återger honom medvetandet.
”Jag är okej” svarar han med viss tvekan.
Med stapplande steg går han tillbaka till Emya för att fortsätta förhöret.
Och där sitter hon, lika liten, lika barnslig, men ändå så motbjudande.
Till hans förvånad gråter hon. Små tysta snyftningar varvas med korta, häftiga andetag.
Han sätter sig ner på stolen och känner sig med ens mycket lugnare.
”Varför blev du så arg på mig?” frågar hon med ljus röst och ser honom i ögonen med sorgsen blick.
Hon blinkar hårt och låter en tår rinna nerför hennes kind och droppa ner på bordet.
Men så tystnar snyftningarna och de sitter stilla i någon minut.
Han ser i hennes ögon att hon inte är det minsta ledsen.
Det är kallt i luften och han ryser till.
”Men du var aldrig arg på mig” konstaterar hon med en svag viskning som ekar starkt i hans huvud.
Sedan skrattar hon. Ett liten flickaktigt tyst skratt, så som hans unga dotter brukar skratta när hon är som lyckligast.
”Vill du veta vad som verkligen hände?”

Del 5.
Simon står på trottoaren och ser efter den gula taxin som blir mindre och mindre ända tills den svänger runt hörnet och försvinner.
Han går upp för den ca 10 meter långa uppfarten och öppnar dörren in till huset.
Han ringer upp pizzabudet och ber dem lämna av två vezuvio med extra ost och påminner sig själv att gå och köpa stearinljus.
Han dukar och gör i ordning vid bordet i matsalen, ställer fram två Colaburkar och sticker iväg till affären.
När han kommer tillbaka hem sitter en liten vacker flicka med becksvart hår på hans trapp.
”Jag trodde inte du skulle komma så tidigt” säger han förvånat och letar fram nycklarna.
”Jag kunde inte vänta” svarar hon och ler.
Han ser att pizzorna har kommit och förbannar sig över att hon fick betala.
Dörren går upp och han släpper in henne.
”Fina kläder” säger han med ett ironiskt skratt och nickar mot hennes vita klänning med puffärmar.
Hon spänner ögonen i honom.
Simons sneda leende försvinner snabbt och den ljusbruna hyn blir plötsligt likblek.
”Ehm…” han försöker komma på någonting att säga ”Jag menade det faktiskt.”
Hon går bara förbi honom och sätter sig vid matbordet.
Paniken slår honom.
Ljus! Kommer han på, Jag lovade henne ljus!
Han tar några snabba steg tillbaka till dörren för att hämta plastkassarna.
”Jag glömde tända dem bara” säger han när han böjer sig ner över påsen.
Han vänder sig hastigt om och upptäcker förskräckt att hon står bara några centimeter framför honom. Hennes ögon är uppspärrade och på något vis tycker han sig se en rödskiftande färg i dem, hennes blick är galen och hon ler.
”För sent!” skrattar hon högt, och han finns inte mer.

Del 6.
George ser på henne med samma avsky som fadern till pojken tidigare gjorde.
Hon ser varken arg eller särskilt glad ut, bara nöjd över det hon gjort.
Han lutar sig fram och stänger av inspelningen, tar ut bandet och lägger det i sin innerficka.
Utan att säga ett ord reser han sig upp och går ut genom dörren. Innan han stänger den ser han hennes djävulska leende på näthinnan.
Han ber en batongbeväpnad polisman att föra Emya till sin cell.
Med trötta steg går han till toaletten och sköljer ansiktet med iskallt vatten. Han känner hur ilskan rinner av honom ner i vasken och sköljs med vattnet, bort.
Bort för evigt hoppas han. Han vet att han inte lätt blir arg, att han oftast är lugn och fokuserad. Allt det verkar försvinna när han är i hennes närvaro.
Han går ut i korridoren igen och möter Caroline som snabbt och nervöst petar upp sina glasögon tätt intill ögonen.
George hälsar matt utan att riktigt se på henne.
”Hej, George!” hälsar hon glatt tillbaka.
Caroline stannar och granskar honom från topp till tå, och så suckar hon.
”Du ser för jävlig ut” konstaterar hon.
Han höjer blicken och ett ansträngt leende pressas fram ur det trötta ansiktet.
”Ska vi ta en öl?” föreslår hon.
George tittar på klockan och konstaterar att det ändå var det tag sedan.
”Jo visst” svarar han med en lättsam suck.

Del 7.
George kommer in genom dörren och möter en irriterad kvinna med rödfärgat hår och fräknar. Hon ser surt på honom och ryter:
”Har du jobbat över?”
Han ser förvånat på henne och förstår inte vad hon pratar om.
”Det var Du som skulle hämta Maggie!” fortsätter hon och blänger på honom med arga ögon.
Fan! Tänker han och säger samma sak.
”Barbra” försöker han och lägger ena armen om hennes axel ”jag är ledsen, Barbra.”
Hon suckar djupt och hennes arga ansiktsuttryck bleknar till ett svagt leende
”Självklart!” säger hon och går ut i köket igen.

Del 8.
George är tillbaka på polishuset där förhöret äger rum.
På väg till förhörsrummet hinner en andfådd Caroline ifatt honom.
”Behöver du hjälp?” frågar hon med andan i halsen.
Han skakar på huvudet.
”Det ska nog gå bra” svarar han och fortsätter gå.
Men Caroline drar i hans kavaj och stoppar honom.
”Jag vill hjälpa dig!” säger hon bedjande.
”Nej det vill du inte” förklarar han.
Hon ser på honom med en skarp blick och klämmer hårdare om hans arm.
”Kör till då” han ger med sig.
De fortsätter att gå genom korridoren.
”Okej” börjar han ”Hon heter Emya och kommer från Island. Vi vet ingenting om hennes föräldrar eller andra anhöriga. Igår erkände hon mordet på en av pojkarna, 16 åriga Simon Fatail, som går i samma skola. Folk har sett honom tillsammans med Emya ett flertal gånger. Hans föräldrar var bortresta på semester när han, enligt Emya hade bjudit över henne på middag” de stannar utanför rummet, han ser på henne och fortsätter ”Vi har fått uppgifter om att man har sett henne utanför Redwills hus flera gånger efter mordet på deras 14 åriga son Charles.”
Han öppnar dörren och ser en hopkrupen Emya på golvet i ett av hörnen. Hon sitter med knäna mot bröstkorgen och armarna runt benen, det svarta håret skymmer hennes ansikte när hon hänger med det över knäna.
”Emya” säger George och försöker få uppmärksamhet.
Små förfärade snyftningar hörs från hennes håll och utan att tänka sig för går Caroline raskt fram till henne och lägger oförstående en tröstande arm om henne.
Då lyfter Emya snabbt på huvudet återfår sin galna blick och ger ifrån sig ett skrik som tränger igenom den tjockaste betongvägg.
Caroline flyger upp och trycker händerna mot öronen för att inte bli döv.
Emya ställer sig upp med rödgråtna ögon och stirrar på henne.
Plötsligt kastar hon sig på Caroline med armarna före och slänger ner henne på golvet. Hennes långa naglar sliter i Carolines mörk blonda hår och biter henne i armen tills det strömmar blod.
George springer runt bordet och tar tag i Emya, och med all sin kraft försöker han slita loss henne fån Caroline. Men han lyckas inte, hon fortsätter att plåga Caroline och river henne i ansiktet med sina vassa naglar.
In rusar två beväpnade polismän och hjälper George att sära på dem.
Efter ett tag lugnar allt ner sig. Caroline sitter gråtande på en stol och trycker hårt med sina fingrar på bettet som fortfarande sprutar blod.
En av polismännen tar sin jacka och pressar den mot hennes arm och för henne snabbt därifrån.

Det tar några timmar innan Caroline återvänder, då sitter George vid sitt skrivbord utmattad och förbannad.
Hon ställer sig vid sidan om honom.
”Hej” säger hon med skakad röst.
Han ser upp mot henne och ler, men leendet byts ut mot ett sorgset ansiktsuttryck, han reser dig upp och kramar henne.
”Jag är hemskt ledsen” säger han och håller sin hand om hennes huvud.
Carolines tårar rinner ner för hennes kinder och bildar en blöt fläck på Georges vita skjorta.
”Oj” säger hon svagt ”Nu blir du blöt.”
”Det är ingen fara” säger han och stryker hennes hår.
Det går en stund innan Caroline hämtar sig. De ser på varandra och utbyter leenden.
”Känns det bättre?” frågar George och släpper taget om henne.
Hon nickar smått och biter sig i läppen.
”Jag fortsätter ensam nu” konstaterar han.
Hon ser på honom med stora ögon.
”Nej” säger hon med gnällig röst.
Han ser henne djupt i ögonen och säger med bestämda ord:
”Jo!”

Emya sitter och mumlar något tyst för sig själv med stängda ögon medan hon gungar långsamt fram och tillbaka på stolen.
George stiger in och ber polismännen lämna rummet.
Han sätter sig på stolen mitt emot henne. Med kisande ögon ser han på henne med hat i blicken.
”Din lilla…!” börjar han, men hejdar sig när han kommer på att inspelningen fortfarande pågår.
Hon lyfter på huvudet och blinkar flörtande mot honom.
”Vad ville du säga mig, George?” frågar hon med ett obehagligt leende på läpparna. ”Eller ville du kanske fråga någonting?”
En lång tystnad lyder.
”Vill du berätta någonting mer för mig?” frågar George med allvarlig röst ”Något som har med mordet på 14 åriga Charles Redwills att göra?”
”Han var ivägen.”
”Ivägen?” George söker ett förtydligande.
”Ja… ” säger hon och sänker rösten ” – han var värd att dö – ”
George ber henne berätta. Det blir tyst i rummet, det ända man hör är ett svagt surrande från ventilations fläkten och Emyas starka utandningar.
”Vi hade det underbart” säger hon plötsligt med lite sorgsen röst.
Ändå skymtade George ilska i både hennes röst och ögon.
Vilka? tänker han och ser på henne utan att röra en min.
”Jag och Max!” ryter hon som om hon hört hans tanke.

Del 9.
Ett par sitter på en bänk bakom ett träd i parken.
Killen har sin hand på flickans lår och ser på henne med stora ögon.
”Du är för vacker”, säger han och lyfter armen till hennes axel och smeker den ”Du är för vacker.”
Hon sitter och tittar ner i gruset som vilken nervös, nyförälskad, flicka som helst.
Hon vågar inte säga någonting av rädsla för att förstöra den underbara stunden.
Hans hand lägger sig åter på hennes lår, hennes puls ökar och hennes hjärta slår ett extra slag.
Det känns så skönt att ha honom nära.
Men så försvinner handen och han reser sig upp. Han ställer sig mitt framför henne för att skymma solen.
”Men det är bara det” säger han och ser besvärat på henne ”vore du inte så förbannat vacker skulle du inte vara något att ha!”
han hör själv hur elakt det låter, men han kan inte rå för det.
”Du är inte tillräckligt för mig” förklarar han ” om du tänker efter tror jag du förstår att jag vill ha någon i min ålder.”
Utan en min ser hon rakt fram, hon stirrar på hans blänkande bälte och andas korta, häftiga andetag, snabbare och snabbare.
Killen fortsätter att klaga:
”jag menar, se på dig själv, du ar ju för fan bara tretton år!” hans fört höjs ”jag är sex år äldre. SEX!” med riktigt stark röst skriker han tillslut ” FATTAR DU INTE!? DET BLIR INGET!! FATTAR DU EMYA!?”

Del 10.
Orden flödar ur munnen på henne. Hon pratar på så många språk du kan tänka dig. Ibland gör hon korta avbrott och rispar med naglarna in streck och cirklar i bordet.
I tre intensiva timmar spottar hon ord. George säger inte ett ord på hela tiden.
Hans ögon vilar ständigt på hennes ansikte som är förvrängt till det mest groteska någon människa någonsin skulle kunna tänka sig. Innan kunde hennes ögon tyckts svarta, stora och galna, men det var ingenting jämfört med hur de var nu. De har helt ändrat färg och är lika vita som den nya snön som lägger sig på vintern, och så är också hennes hy.
Hela hennes kropp skakar och stolen knarrar allteftersom hon gungar vilsint år höger och vänster.
Hon håller sig fast med små, smala fingrar runt bordskanten och även om rummet var grått och litet innan, verkande det ännu mörkare och ännu mindre nu.
Hon förpestar luften med sina svordomar och andra hemska ord. De latinska orden svämmar över tröskeln och ljuden når till slut resten av folket i byggnaden.
Runt dem är allt stilla, tyst och dött.
Alla lyssnar spänt och försöker uppfatta enstaka ord.
George hör allt. Han uppfattar allt och tar till sig allt.

Till slut kommer han lugnt ut och möter många förundrade blickar. De ser på honom med nyfikna ögon.
Mitt bland dem står Caroline, men hennes ansikte är grått och slitet.
”Kom” uppmanar hon och griper tag om Georges arm.
De går tillsammans till köket och sätter sig i varsin korgstol.
Här är miljön annorlunda. Allt kopplas bort.
Den svagt brusande radion i bakgrunden spelar Mix Megapol, kylen surrar hemtrevligt och kakburken luktar choklad.
George ser ut genom fönstret och tänker på vad han nyss hört, alldeles för mycket.
”Vad sa hon?” frågar Caroline och söker ögonkontakt.
Hon finner den.
”Hon gjorde allt” suckar han ”Mordet på Charles, 17 åriga Robert, 16 Barney, 19 åriga Lucas Fatail – Simons äldre bror – , och till sist Max – 19 år, enligt henne: ’det ända sanna paret’ ” han avslutar med en djup suck ”Jag ska hämta Maggie.”

Del 11.
George sitter i sin mörkblå Audi med sin sex åriga dotter Maggie i baksätet.
Hon sitter och sjunger på en få tonig visa.
”Lillasyster ensam är. Vandra nära vatten. Hon den mörka kappan bär. Det är mörk om natten” hon tar en paus för at andas, sedan sjunger hon igen ”Lillasyster ensam är. Vandra nära vatten. Hon den mörka kappan bär. Det är mörkt om natten.”
George ser på henne i backspegeln och ler brett.
”Du Maggie?” frågar han och hon lyfter på huvudet ”Hur var det på dagis?”
Just som hon ska svara piper det i innerfickan.
”Vänta lite gumman” han tar fram en mobiltelefon och svarar.
”Westrum här.”
Någon pratar i andra änden.
”Nej! Juste…” rösten säger någonting igen ”Ja, okej…”
George suckar, säger att han kommer med detsamma och lägger tillbaka telefonen i jackfickan.
Han ser på Maggie igen och säger:
”Jag är ledsen gumman, jag måste tillbaka igen, bara en kortis.”
Maggie ser fundersam ut och fäster om håret i hårspännet.
”Kan jag följa med?”
Han vet att han inte har något val, han vill inte bli kallad ’dålig pappa’ ab Barbra igen.
”Du får väl det.”

George lämnar Maggie utanför förhörsrummet medan han går in till Emya och två andra polismän.
De samtalar om någonting Maggie inte kan höra.
Då får hon syn på en flicka på stolen bakom dem., och flickan ser på henne. De ler mot varandra och Maggie vinkar glatt åt henne. Men den andra flickans leende är inte lika vänligt.
George och de andra männen kommer ut.
”Maggie, jag vill att du väntar där borta vid dörren säger han och pekar på en tredörr ungefär 10 meter bort i korridoren ”Kan du göra det?”
Maggie nickar lydigt och får en klapp på huvudet.
George låser dörren till förhörsrummet och går raskt ifatt de andra som går in genom en dörr till höger.
Maggie ser tillbaka på flickan i rummet och trycker ner handtaget för att komma in. Det är låst.
Hon ser på flickan igen som stirrar på dörren och sedan nickar.
Maggie känner på handtaget igen, hon öppnar dörren och kliver in.
Hon ser upp i taket där en starkt lysande lampa hänger och sprider ett vitt obehagligt ljus.
Flickan bakom bordet börjar sjunga på en visa.
”Lillasyster ensam är. Vandra nära vatten. Hon den mörka kappan bär. Det är mörkt om natten” hon sjunger den om igen ”Lillasyster ensam är. Vandra nära vatten. Hon den mörka kappan bär. Det är mörkt om natten.”
Maggie följer med i sången. Tillsammans sjunger de, medan Emya reser sig upp från sin stol och närmar sig Maggie. Hennes vilda blick kommer tillbaka och hon stirrar Maggie i ögonen.
Plötsligt hoppar hon på henne med armarna före. Emya trycker ner henne på golvet och pressar sina vassa naglar mot Maggies hals. Maggie ger ifrån sig ett ljust skrit som skär genom luften. Ett skrik av rädsla, ett barn som ska dö.
Det går hål på hennes skinn och blod börjar rinna nerför hennes hals.
Dörren flyger upp med en smäll så glasrutan spräcks.
George avlossar ett skott mot Emya, och ett till. Ett tredje och sista skott hörs och allt blir sedan tyst.

Del 12.
”Jag har bestämt mig nu” säger han till Caroline ”Jag är helt säker.”
Caroline ser på George med förstående ögon och nickar.
”Det blir nog bäst så” håller hon med.
Han plockar ihop sina sista personliga saker och lägger dem i den fyrkantiga pappkartongen.
Skrivbordet är rensat och tomt, sånär som på en tom tidskriftsamlare i trä. Lådorna är förvisso fulla, men endast med avklarade fall. Högst upp ligger mappen för Emya från Island.
En flicka som mötte döden tillsammans med sex andra pojkar som hon tagit livet av.

George går nerför polishusets trappa och känner att han lämnar allt bakom sig.
Den nya, friska vårvinden griper tag om honom och för honom fram till sin familj.
”Ska vi gå då?” säger han lyckligt till sin fru
och rufsar till håret på sin dotter, Maggie.

------------------------------
Copyright by (alias) Crockit 2004

[Back]